Ida Lindgren

Igår började Tempo dokumentärfestival på Söder i Stockholm. Det är en festival jag har besökt under mer än tio års tid och den har kommit att inspirera mig mycket i mitt val av yrke. Kroppen är en ensam plats visas på lördag men innan dess finns mycket annat att se. Filmer jag ser fram emot:

Speglingar av Sara Broos.

Sara Broos har tidigare gjort dokumentären ”För dig naken” om konstnären Lars Lerin. Jag tyckte mycket om den filmen och lyssnade på henne på Göteborgs filmfestival när hon presenterade sitt kommande projekt Speglingar. Hon berättade att det skulle handla om henne och hennes mamma och deras gemensamma destruktivitet som ofrivilligt gått i arv. Hon hade också ätstörningar som ung och jag bad henne läsa manuset till Kroppen är en ensam plats. Hon har i många år varit ansvarig för manusutbildning vid Brobygrafiska som numera är förlagd till Alma Löv museum. Jag och min medförfattare My Roman Fagerlind har båda inspirerats av Sara Broos i vår skrivprocess.

Golden Girl av Susanna Edwards

Jag lärde känna Susanna Edwards på kursen ”Filmiska processer” på Akademi Valand 2009. Hon är en fantastisk kreatör med mycket energi och glädje. Efter många års slit är hon färdig med Golden Girl om proffsboxaren Frida Wallberg. Filmen var påbörjad innan Frida råkade ut för en knock-out och fick en hjärnblödning som avslutade hennes karriär. Ungefär ett år innan olyckan hoppade jag in som fotograf för filmen under en dag där jag mest filmade Fridas dotter. Det ska bli väldigt spännande att se hur Susanna valt att berätta denna historia.

Alla bara längtar av Martina Carlstedt

Min filmskole-klasskompis Martina Carlstedt som gjort en ny film. Hennes stil är så klockren när hon får till det. Har bara sett tidigt råmaterial till denna men har höga förväntningar. Hon har en förmåga att berätta om det existensiella utan att bli svårmodig. Hennes humor är så mänsklig och hjälper mig som tittar att betrakta mig själv med nya ögon.

Förövare av Ewa Cederstam

Jag träffade Ewa Cederstam första gången när jag gick en 2-dagarskurs i filmfoto på Fanzingo runt 2006. Sedan dess har jag följt henne och de projekt hon gjort. För många år sedan gjorde hon kortfilmen ”Kvinnans plats” som ni kan se gratis här och nu kommer kortfilmen Förövare som jag tror kan vara ett avslut på samma process.

Innanför av Angela Bravo

Eftersom jag är intresserad av barnperspektiv ser jag fram emot denna film om att leva med en pappa som är inspärrad på obestämd tid.

Skönheten av Ahang Bashi

Ahang Bashi gick i dokumentärfilmsklassen över mig på filmskolan. Där gjorde hon Paradiset om sin mormor som bor på äldreboende och pratar persiska med personalen som bara förstår svenska. Den innehåller så många lager av känslor och av livet. Nu gör hon en ny personlig film om sin egen panikångest. Hon har förmåga att prata om de tunga ämnena med humor, så hur tungt temat än låter så tror jag att vi kan förvänta oss flera skratt från biostolen.

Martha & Niki av Tora Mårtens

Denna vill jag se för att jag älskar dans och själv var en del av den kraftigt mansdominerade streetdancekulturen under några år.

Wedding: A Film av Mohammadreza Farzad

Jag har framförallt fastnat för två av de internationella filmer som visas i år. Denna essäistiska film som försöker förstå äktenskapet som institution hoppas jag kan vara sådär skönt tankeväckande att se på och lyssna till. Tanken för mig till Martin Bells Prom men även till klassiska essäfilmer där det litterära får ta plats.

Uncertain av Ewan McNicol och Anna Sandilands

Denna film verkar så välproducerad att jag nästan tvivlar på dess äkthet. Men det är nog bara dumt. Trailern förde mig till den trendiga urbaniseringen som sker i hela världen och oro vad som kommer hända med vår landsbygd.

Eftersom jag är på inspelning i veckan kommer jag missa flera av filmerna och även premiären av Golden Girl. Men jag ska försöka ta igen det i helgen och hoppas på att hinna se de flesta filmerna från önskelistan.

Det har nästan blivit en tradition att ses hemma hos oss och tippa under Guldbaggegalan. Lite nördigt ja, men det blir allt mer spännande för varje år när mina förebilder, kollegor och vänner går upp på scen för att ta emot pris för enastående prestationer. Flera av talen berör mig eftersom jag vet hur mycket blod, svett och tårar det ligger bakom varje film.

Förra året skrek jag rakt ut när de gav en Guldbagge till Saga Becker för bästa kvinnliga huvudroll. Jag hade förmånen att jobba som stillbildsfotograf på inspelningen av Ester Martins ”Nånting måste gå sönder” där Saga gjorde sin skådespelardebut. Jag kände direkt att hon gick rakt genom kameran, min kamera. Det skulle visa sig att hon gått rakt genom filmkameran och även bioduken. Hon har en stark närvaro och hon gav så mycket av sig själv till filmen att magi uppstod. Fint att hon är tillbaka i år för att dela ut pris.

Trots allt detta anser jag att det inte går att tävla i film eller konst. Det går inte att mäta en films kvalitet. Och jag känner även med de nominerade som sitter förväntansfulla i sina fina kläder och går hem utan bagge. Egentligen är ju alla vinnare genom sitt skapande. Det är vägen som är målet och en filmprocess är väldigt utmanande och lärorik för den som ger sig hän. Att vara filmarbetare är ett extremt oglamoröst jobb. Men det är fint att få fira filmen och konsten en gång per år och att göra det på Guldbaggegalan tycker jag är fint.

I år tittar jag på Guldbaggegalan ensam från en lägenhet i Karlskoga där jag är på jobb. Men jag blir lika berörd ändå. Länge leve filmen!

Idag börjar en härlig filmfestival i Stockholm. Den heter Stockmotion och pågår fredag-lördag på filmhuset. Festivalen hade premiär förra året och då var min film Årsringar med och tävlade om fina priser. Vi vann dessvärre inget men det var en fin publik och ett trevligt samtal efter filmen med moderator Maria Eriksson. Det är en festival som fokuserar på kortfilmen så det blir många filmupplevelser där alla kan hitta sin favorit.

Förra året var en fin festival och framförallt fyller Stockmotion ett tomrum. När jag var helt ny inom film (typ 10 år sedan) var jag på Drömfabriken varje år. Det var Filminstitutets årliga inspirationshelg för unga filmare, filmintresserade och filmbransch i stort. Där knöt jag mina första filmkontakter och såg många bra filmer. Jag minns att jag såg fram emot Drömfabriken flera månader i förväg eftersom jag inte hade tillgång till branschen någon annanstans. Sista upplagan blev 2009, varför vet jag inte. Men just därför är jag så glad att Filmbasen har sett detta tomrum och skapat en ny, fräsch och inspirerande filmfestival som jag tror har potential att fylla en liknande funktion.

Visse du att människor sätts i förvar under obestämd tid i väntat på att bli utvisade från Sverige? Här kan du se en stark film om en okänd del i det svenska systemet. Teamet bakom denna film har gjort ett otroligt arbete, från att komma in med kameran i en sluten värld till att sammanställa denna välgjorda och nyanserade film om en plats som är svår att hantera både för dem som jobbar där och de som ”förvaras” där.

Francesca Woodman, Untitled, Providence, Rhode Island, 1975-78
© George and Betty Woodman

I förra veckan gick min konstnärsträff till Francesca Woodman-utställningen på Moderna Museet. Jag drogs in i den surrealistiska stämningen i hennes bilder och minns mitt livs första biobesök. Jag var 8 år och såg filmatiseringen av Maria Gripes bok ”Agnes Cecilia en sällsam historia”. Den upplevelsen har jag burit med mig hela livet. Och precis som i Francesca Woodmans bilder så rör vi oss mellan olika lager, oavsett om det är tid, rum eller helt andra dimensioner. Hon funderar också över kvinnlighet, både sin egen kvinnlighet och den allmänna bilden av kvinnan.

Det känns som att konsten var hennes luft, hennes andning. Att hon levde igenom sitt skapande. Hon spelade sig själv i livets teater och sökte sin identitet genom videobaserad performancekonst. Hela utställningen är väldigt intim. Hon studerar sitt inre och vi blir åskådare till bilder som gjorts som ett utforskande på en konstskola. Bilderna är i små format och jag går nära varje bild. Många bilder är ansiktslösa. Att hon använde sig själv som modell var tydligen mest av bekvämlighet, hon var alltid tillgänglig. Samma sak gäller platserna hon fotade på. Det mesta är taget i hennes ateljé eller lägenhet, hon har sällan aktivt sökt upp locations för sina bilder. Det handlar mer om stämning och sammanhang än om subjektet i sig. Därav ses de flesta bilderna bäst i serierna som de skapats i.

Samtidigt har jag svårt att inte läsa in hennes tidiga självmord i bilderna. Jag tycker mig se en längtan bort i hennes transformationer, att få försvinna eller bli en del av något som hon idag saknar. Det finns något harmoniskt, humoristiskt samtidigt som de skriker av ångest och ensamhet. På SVT kan du se dokumentären ”The Woodmans”. Den handlar om hennes föräldrar som alltid levt med konsten som religion. I filmen blickar de tillbaka på sin dotter och hennes konstnärsskap. Hennes dagbok citeras och regissören söker svar på vem Francesca Woodman var och varför det slutade med självmord vid 22 års ålder.

Utställningen kompletteras med samtida fotografer från Modernas egen samling. Både amerikanska och svenska. Själv blev jag stående länge framför Tuija Lindströms bilder som också berör teman som kvinnlighet och identitet.

Jag älskar att förstå andra kreatörers processer och arbetsmetoder. Därför blir jag så glad när en etablerad och inspirerande fotograf som Arno Rafael Minkkinen publicerar 12 punkter som är viktiga för honom i hans skapande. Jag jobbar inte enligt hans metod men att läsa hur han tänker hjälper mig att få syn på min egen process och få in nya influenser som för mig framåt i skapandet.

I sina bilder jobbar Minkkinen mycket med och emot tyngdlagen. De flesta bilderna är svartvita och nakna självporträtt utan tidsmarkörer. Jag upplever hans bilder som starka urtidsuttryck där människan längtar efter naturen som vi håller på att förstöra. Ett försök till försoning när det redan är för sent. När naturen redan håller på att gå under. Vackert men vemodigt.

https://www.youtube.com/watch?v=5YRvD-j7MrA

”Min lilla syster” av Sanna Lenken har fått fina recensioner. Svenska dagbladet skriver om vår ätstörda generation och DN om hur svårt det kan vara att befinna sig i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld. Och det är svårt att växa upp som tjej idag. Jag har själv en dotter och även om hon har många år kvar till tonåren så har jag redan tänkt tanken att jag vill skydda henne från de den utseendefixering som råder, de sexualiserade blickarna, från urholkad självkänsla och ätstörningar.

Sverige är världsledande inom ätstörningsforskning och våra behandlingar går på export världen över. Själv gick jag behandling på Huddinge sjukhus enligt mandometermetoden och är evigt tacksam för det. Jag blev frisk och fick tillbaka min frihet som sjukdomen berövat mig på så många vis. Men på det stora hela kan det kännas som att vi behandlar symptomen och inte orsaken. Att en ätstörning är ett symtom på något sjukt i vårt samhälle. Och om vi kunde förändra problemet så skulle kanske färre slippa insjunka. Några som försöker göra det är sBody Project på Karolinska Institutet. De vill att unga tjejer ska bli medvetna om sina tankar, känslor och beteenden i förhållande till den egna kroppen. På så vis ökar deras chanser att lära känna sig själva som de är istället för att ständigt jämföra sig med konstiga ideal som lyfts fram i media och som bara skapar en känsla av otillräcklighet och missnöje. Den riktar sig till tjejer 15-17 år över hela landet och man kan vara helt anonym om man vill.

Jag tror det finns många som någon gång tänkt att de vill skriva en barnbok, inte minst när man själv blir förälder och börjar läsa mycket barnlitteratur. För de flesta stannar det nog som en tanke eller vag dröm. Men om du hör till dem som gjort verklighet av drömmen och har en idé till bilderbok i byrålådan så är det dags att damma av den nu. Du kan vinna utgivning på Alfabeta förlag och 50 000 kr. Priset är instiftat i Castors och hans skapare Lars Klintings anda.

Lycka till!

En bok som har betytt mycket för mig är ”Öka din kreativitet” eller ”The artist´s way” på orginalspråk. Den är skriven av Julia Cameron och har förändrat mitt liv på många sätt. Den har bland annat hjälpt mig att få syn på och bli av med kreativa blockeringar. Boken är utformad som en 12-veckorskurs där man använder sig av några grundverktyg och fördjupar sig med hjälp av nya övningar varje vecka.

Ett av grundverktygen är ”Konstnärsträffen”. Den handlar om att aktivt avsätta tid för inspiration och eftertanke. Om jag pressar mig att producera hela tiden så kommer min inspiration att ta slut. En konstnärsträff kan vara lite vad som helst, men det får aldrig vara i sällskap med någon annan eftersom det blir en distraktion att förhålla sig till sitt sällskap. I den här videon förklarar författaren själv vad det går ut på.

Så jag försöker göra en konstnärsträff varje vecka. Eftersom jag bor i Stockholm och utbudet av utställningar är stort så är det ofta där jag fyller på inspiration. Men det kan lika väl vara i naturen eller kanske i bubbelpoolen. Julia Cameron kallar det för Artist´s date så man kan tänka en dejt med sin inre konstnär och unna sig en fin stund.

På fredag är det premiär för årets film. Den heter ”Min lilla syster” och är en anhörig-skildring om ätstörningar. Stella ser sin storasyster insjukna och snart dras familjen ned i ett dysfunktionellt sjukdomstillstånd. Anorektikern manipulerar först systern att inte berätta något och sen föräldrarna att inte gå till läkaren. Kärlek förvandlas till tvång i maktlöshetens armar och familjen blir alla offer för detta drama.  Lillasystern är tillslut den enda sunda i familjen när föräldrarna insjuknar mer och mer i medberoende.

Historien är berättad med en otrolig fingertoppskänsla och jag är så glad att se den här typen av berättelser får ta plats i svensk film. Barnperspektivet är väl genomfört och Rebecka Josephson är lysande i huvudrollen. Även Amy Deasismont (mer känd som Amy Diamond) gör en stark och mycket trovärdig skildring av den sjuka systern.

Jag hade själv ätstörningar i tonåren och färdigställer under hösten en experimentell kortfilm på temat. Den heter ”Kroppen är en mycket ensam plats” och om allt går som det ska kommer den ha premiär våren 2016.