Det har nästan blivit en tradition att ses hemma hos oss och tippa under Guldbaggegalan. Lite nördigt ja, men det blir allt mer spännande för varje år när mina förebilder, kollegor och vänner går upp på scen för att ta emot pris för enastående prestationer. Flera av talen berör mig eftersom jag vet hur mycket blod, svett och tårar det ligger bakom varje film.

Förra året skrek jag rakt ut när de gav en Guldbagge till Saga Becker för bästa kvinnliga huvudroll. Jag hade förmånen att jobba som stillbildsfotograf på inspelningen av Ester Martins ”Nånting måste gå sönder” där Saga gjorde sin skådespelardebut. Jag kände direkt att hon gick rakt genom kameran, min kamera. Det skulle visa sig att hon gått rakt genom filmkameran och även bioduken. Hon har en stark närvaro och hon gav så mycket av sig själv till filmen att magi uppstod. Fint att hon är tillbaka i år för att dela ut pris.

Trots allt detta anser jag att det inte går att tävla i film eller konst. Det går inte att mäta en films kvalitet. Och jag känner även med de nominerade som sitter förväntansfulla i sina fina kläder och går hem utan bagge. Egentligen är ju alla vinnare genom sitt skapande. Det är vägen som är målet och en filmprocess är väldigt utmanande och lärorik för den som ger sig hän. Att vara filmarbetare är ett extremt oglamoröst jobb. Men det är fint att få fira filmen och konsten en gång per år och att göra det på Guldbaggegalan tycker jag är fint.

I år tittar jag på Guldbaggegalan ensam från en lägenhet i Karlskoga där jag är på jobb. Men jag blir lika berörd ändå. Länge leve filmen!