Ida Lindgren

Det blev en fin kväll igår. En bred utställning med många olika fotografiska uttryck. Mitt bidrag är det enda videoverket och det projiceras stort i ett eget rum i rummet. Tyvärr drunknade ljudbilden en aning i sorlet av människor men många verkade ändå upprymda över vad de såg. Kul med så mycket folk på vernissagen.

Jag gick en runda för att se de andra bilderna men det finns sällan tid för det på en vernissage. Då är det mingel som gäller. Så jag får besöka utställningen i lite mer lugn och ro. Det är totalt 31 utställare och vissa har 10-15 bilder som pryder hela väggar, och den breda helheten gör också att man behöver mer tid att ta in alla olika uttrycken tycker jag. Här invigningstalar kuratorerna Pauline Benthede och Jessica Jarl.

Men stort tack till Fotografiska för att jag har fått äran och möjligheten att delta i denna fina utställning. Den är öppen till och med 20 november så passa på att se den för en samtidsbild av Sverige idag.

Det var en fin Stockholmspremiär på Tempofestivalen igår. Med fullsatt salong och både vänner och familj i publiken kan det inte gå annat än bra. Men kvällen visade sig ha mer att bjuda på.

På prisgalan vann vi ”Tempo Short Award” med den fina motiveringen:

”Med poetisk rytm rycks vi med en i berättelse om ett ämne som allt för många känner till. Det klaustrofobiska och sterila i ljudlandskapet får åskådaren att känna en sjukdoms fruktansvärda smärta och ångest och det visuella smälter samman i samspel mellan det ogreppbara och det tydliga. Filmskaparen behandlar ett stort ämne på ett personligt, intimt och ärligt sätt som fångar och får oss att förstå en sjukdoms komplexa och smärtsamma varande. Vi begriper en persons inre kamp mot en maktlöshet gentemot sin egen kropp och inser att kroppen kan kännas som en ensam plats.”

Här är jag och min manusförfattare My Roman Fagerlind. Trots pris blev det en tidig kväll. Jag återvände hem till en febrig dotter efter vinnarskålen. Ibland består livet av stora kontraster. Här är en bild på alla vinnare:

Tora Mårtens vann priset för bästa långfilm, eller Tempo Documentary Award, med filmen Martha och Nikki. Har inte hunnit se något annat än mitt eget kortfilmsblock i år men jag ser fram emot att se Martha och Nikki som går på Folkets Bio tom 17 mars.

Kroppen har en ensam plats har nu haft sin internationella premiär på Berlinale. Efter visningen var det frågestund.

Bästa publikfrågan var: Vem har gjort musiken? Svaret är att filmen har ingen musik, men en välgjort ljuddesign som bitvis förtätade hela biosalongen och förhoppningsvis inte lämnade någon oberörd. Och den grymma ljuddesignern är Andreas Andersson på Ponytail sonud. Han gjorde även ljudet till min film Årsringar som vann bästa ljud på Sveriges kortfilmsfestival 2014.

Det har varit fantastiskt att få dela festivalupplevelsen i Berlin med två fantastiska team-medlemmar. Hanna Storby som har klippt filmen och My Roman Fagerlind som har skrivit manuset tillsammans med mig. Jag är så glad att få jobba med så fantastiska människor och kreativa hjärnor.

Nu har vi lämnat Stockholm för att ha premiär på Berlinale, en av världens främsta filmfestivaler. Kroppen är en ensam plats är nominerad i kategorin Generation14+ och visas tillsammans med kortfilmer från hela världen.

Jag har inte varit i Berlin sedan jag var 14 år och bilade runt i Tyskland med min pappa och syster. Men såhär såg det ut från ovan när vi landade.

Det känns ganska snabbt att Berlin är en större stad än Stockholm. Till höger i bilden ligger Biografen Cinemaxx där vi har vår premiär på tisdag.

Göteborgs filmfestival är nu i full gång där det blir premiär för Kroppen är en ensam plats. Den visas i ett kortfilmspaket med fem andra kortfilmer.

Lördag 30 jan kl 11.30, Capitol
Måndag 1 feb kl 10.00, Capitol
Torsdag 4 feb kl 15.00, Haga 2

Fredagen 5 feb kl 19-20 har filmen blivit utvald att visas på Bio Valand . Visningen följs av ett samtal som modereras av Ewa Cederstam.

Jag tycker Göteborgs filmfestival är en fin och inspirerande festival. Det visas kort- och långfilm, diskuteras och minglas. Det är en stor branschfest för oss som jobbar med film där vi hinner se varandras filmer. Jag har varit där varje år i säkert sex år i rad varav jag har haft filmvisning tre av gångerna. Men i år blir jag hemma trots att min nya film visas. Jag reser så mycket i jobbet för tillfället så jag behöver prioritera för att inte vara borta för mycket från familjen.

Önskar er alla en trevlig helg, själv spenderar jag den på landet.

Kroppen är en ensam plats ska till Berlin och jag, Hanna och My följer med. My Roman Fagerlind är min fantastiska manusmedarbetare som jag hittade i slutet av 2013 via ett blogginlägg någon länkade till på facebook. Hon hade skrivit om ätstörningar. Det var något i hennes sätt att prata om sjukdomen som gjorde att jag kände släktskap. Jag följde min intuition och kontaktade henne. Hon låg hemma i lugninflammation men hälsade att hon var pepp på mitt projekt och gärna ville ses i januari. Det gjorde vi och det var början på ett långt, slitigt men fantastiskt kreativt manusarbete.

Samma vår som jag började manusarbetet med My kontaktade jag Hanna Storby som jag pluggat med på Stdh. Hon gick klipp och jag gick dokumentär. Nu ville jag ha henne som min klippare. 1,5 år senare, i oktober 2015 klipptes filmen på mitt kära kontor Transit. Det var kreativa och roliga veckor. Hanna är en extremt lyhörd filmklippare och förstod mycket väl mina behov, visioner och ideer.

Känns underbart att få åka till Berlin med dessa två fina kreatörer. Tror att vi kommer ha en grym vecka.